Som titeln antyder så utgörs denna blogg av ett antal tankar och funderingar kring svensk kriminalpolitik. Tankar som jag samlat på mig under mer än 25 års uppdrag med brottsförebyggande arbete i bostadsområden. Titeln är retorisk då den säger att vår kriminalpolitik är misslyckad. Är den det? En klok uppdragsgivare sa en gång att även om det kan vara värre någon annanstans så vi måste ställa oss frågan om situationen här och nu är acceptabel eller inte. Jag tycker inte det och därav formuleringen.
Därför är också frågan om hur vi ska minska brottsligheten i Sverige ständigt aktuell.
Det som skiljer mina slutsatser från många andras är brottsofferperspektivet. Min uppsats på juristlinjen 1994 i Lund handlade om brottsoffers rättigheter i brottmålsprocessen. Det fanns ingen litteratur på området så vi som skrev den gav ut den på eget förlag. Följande upplagor gavs ut av Norstedts Juridik. Detta var en ögonöppnare för mig. Brottsoffren var och är fortfarande en marginaliserad grupp inom rättsväsendet och kriminologin. Jag ser vinsten i att färre drabbas av brott och vill påstå att denna insikt är nyckeln till det perspektiv som saknas i svensk kriminalpolitik.
Jag kommer att utgå från rådande förhållanden och därför avstå från att kommentera utredningar, lagförslag, politisk retorik eller olika slags tidsbegränsade projekt eller satsningar som bedrivs inom olika myndigheter. Först när de får en eventuell effekt så kommer jag att förhålla mig till den. Jag kommer inte heller att ta upp enskilda brottsliga händelser.
Min ambition är att hålla en resonerande saklig ton och jag kommer att avstå från angrepp på fysiska och juridiska personer. Jag välkomnar debatt och kommentarer som håller sig till samma regler.