Hög tid att göra rätt vägval för framtiden

Efter mitt första inlägg, med rubriken ”Det som välfärden skulle lösa blev en lucka i välfärden”, fick jag frågan om jag tror att denna utveckling har varit oundviklig. Det enkla svaret är att den inte har det. Vi har i vilket fall sedan flera decennier vare sig saknat uttalade behov av åtgärder eller kunskap om vilka som fungerar. Promemorian Allas vårt ansvar från 1996 är ett tydligt exempel på detta.

Historisk kontext

I promemorian konstaterade den dåvarande regeringen att rättsväsendet inte ensamma klarade av det brottsförebyggande arbetet i Sverige. Promemorian lyfte också fram situationell brottsprevention som en fungerande metod jämte social brottsprevention.

En viktig konsekvens av promemorian blev att det i de flesta av landets kommuner bildades lokala brottsförebyggande råd. Riktlinjer för formerna kring dessa råd saknades av någon anledning och resultaten har inte varit lysande överallt.

År 2023 lagstadgades det om ett kommunalt ansvar för det lokala brottsförebyggande arbetet. Lagen innehåller krav på kartläggning, samordning och åtgärdsplan, men saknar dessvärre fortfarande konkreta krav på vad åtgärdsplanen ska innehålla. Det ansvaret läggs på kommunerna själva.

Missade möjligheter och föråldrade strategier

Allas vårt ansvar kunde ha varit startskottet för att införa konkreta lagar och regler baserade på situationell brottsprevention och rutinaktivitetsteorin. Trots att forskningen redan 1996 hade tillräcklig kunskap för att göra andra vägval, fortsatte kriminalpolitiken i gamla spår. Istället för ny medicin ordinerades mer av det som inte fungerat, och samma mantran upprepades utan konkreta resultat.

Både höger- och vänsterdebattörer har fastnat i tankesätt som fokuserar på gärningsmannens bakgrund, vilja och motiv som grundproblemet. På ena sidan ropas det på hårdare tag, medan andra sidan hävdar att ekonomisk och social rättvisa är den enda lösningen. Gemensamt för båda är att allt handlar om gärningsmannen.

Behovet av nya vägval

Nu är det hög tid att göra det vägval som borde gjorts för länge sedan. Jag inser att det är mycket svårt att bryta mot konsensus och att det blir svårare ju längre tiden går. Många har privata intressen i att hålla fast vid nuvarande ordning. Parallellt med ökningen av brottslighet har det byggts upp både offentliga funktioner och en privat säkerhetsbransch som har stora ekonomiska intressen av den rådande ordningen.

Prestigen måste läggas åt sidan. Debatten om arbetslöshet, jämlikhet, integration och möjligheter att förverkliga sig själv måste hållas utanför kriminalpolitiken. Vi har olika syn på vad som ingår i ett idealsamhälle och hur det ska uppnås, men vi borde kunna enas om att rätten att skyddas mot brott är en självklar del av välfärden. För att uppnå detta krävs ett vägval där vi ser vinsten av minskad utsatthet för brott som en central del av vår kriminalpolitik.

En uppmaning till handling

Det är dags för en kriminalpolitik som sätter brottsoffrens behov och säkerhet i centrum. Detta innebär att implementera konkreta åtgärder och lagar som baseras på vetenskapligt beprövade metoder, såsom situationell brottsprevention och rutinaktivitetsteorin. Vi måste prioritera tryggheten och säkerheten för alla samhällsmedborgare, särskilt de mest utsatta, för att bygga ett starkare och mer rättvist samhälle.