Tanken att använda positiva förebilder för att inspirera barn och ungdomar att välja bort kriminalitet är en metod som ses som brottsförebyggande av vissa. Idén är i grunden god: att visa att det finns framgångsrika och konstruktiva vägar bortom en kriminell livsstil. Men i praktiken har denna metod visat sig problematisk och det väcker en rad frågor om hur vi ser på förebilder och moral.
Skillnad mellan framgång och moral
Ett grundläggande problem med moraliska förebilder är att vi människor är komplicerade. Personer som är förebilder på grund av att de skapat eller uppnått något beundransvärt och betydelsefullt inom till exempel konst, politik, vetenskap eller idrott kan samtidigt vara personer som ständigt beter sig moraliskt förkastligt. Detta finns det otaliga historiska exempel på.
Historiskt sett har vi också flera exempel på självutnämnda moraliska förebilder, som senare visat sig begå just de handlingar de predikat emot.
Kriminalitet som belönas
En metod inom det brottsförebyggande området är att lyfta fram personer med ett kriminellt förflutet som senare blivit ”skötsamma” som positiva förebilder. Detta sänder en signal att det är bättre att först välja en kriminell bana och sedan förändra sitt liv, än att vara skötsam från början. Denna logik är svår att förstå. Varför framhävs inte de som genom hela livet valt en hederlig väg som de främsta förebilderna?
Det som ytterligare försvårar förståelsen är hur detta beteende ibland premieras. Den som gått från kriminalitet till ett skötsamt liv kan få anställning i ett brottsförebyggande projekt. Medan tanken bakom dessa initiativ är god, är den pedagogiska effekten oklar. Hur påverkar det samhället att dessa individer belönas? Hur känner de som valt ett skötsamt liv från början? Och vad tänker de som själva varit offer för dessa personer, som nu belönas?
Historiska exempel på kontroversiella förebilder
Det är även talande att det finns flera exempel på kriminellt beteende som i förlängningen belönats med Nobels fredspris. Vi har sett flera pristagare som först varit ansvariga för våld och krig, men senare deltagit i fredsförhandlingar och därmed kvalificerat sig för priset. 1973 delades till exempel priset mellan USA:s Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho (som tackade nej). Ett annat exempel är 1978 då Egyptens Anwar Sadat belönades för att ha slutit fred. F. W. De Klerk, tidigare minister och president under apartheidregimen i Sydafrika, fick priset 1993 trots sina tidigare roller i ett brutalt system.
Vem är den bästa förebilden?
Detta betyder inte att jag förespråkar evig bestraffning för den som en gång handlat fel. Självklart är det positivt att människor kan förändra sina liv till det bättre. Men det finns ett stort pedagogiskt problem om de mest framstående förebilderna är de som en gång gjort andra illa. Vad signalerar detta till de som i huvudsak alltid valt den skötsamma vägen?
Det är en helt annan sak att engagera människor med personlig erfarenhet av exempelvis missbruk i förebyggande arbete. En före detta missbrukare kan, med sina egna erfarenheter, erbjuda ovärderlig kunskap i kampen mot drogberoende. Men att personer med kriminellt förflutet premieras och lyfts fram som moraliska exempel är något helt annat – och det skapar en otydlig bild av vad vi egentligen värdesätter som samhälle.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis behöver vi ställa oss frågan: Vilka förebilder vill vi egentligen lyfta fram? Är det de som alltid levt efter samhällets regler, eller de som brutit mot dem och senare valt en annan väg? Vi bör vara medvetna om de pedagogiska utmaningar som följer med att lyfta fram tidigare kriminella som de mest positiva förebilderna.
Lämna ett svar