Det som välfärden skulle lösa blev en lucka i välfärden

Det främsta kriminalpolitiska målet i Sverige måste vara att förebygga brott så att brottsligheten minskar. Så borde det vara, men tittar vi på kriminalpolitiken under efterkrigstiden så förefaller det främsta målet i stället vara att minska antalet personer som vill begå brott. Resultatet är inte lysande. Under tiden har brottsligheten i Sverige mångdubblats.

Utvecklingen med ökad brottslighet kan verka vara förvirrande eftersom ingen i dag behöver stjäla för mat och husrum. Välfärdspolitiken med dess sociala reformer och fördelningspolitik har tillsammans med en teknisk och ekonomisk utveckling fått till följd till att fattigdomen har minskat markant.

I kriminologins barndom trodde filosofer att stöldbrottsligheten skulle försvinna om ingen behövde svälta och alla hade drägliga levnadsvillkor. Det känns logiskt. Med välfärdens införande så borde brottsligheten av den anledningen minska kraftigt. En humanare kriminalpolitik och ett större gemensamt socialt ansvarstagande för kriminella och utslagna borde väl också leda till en positiv utveckling? Facit visar att det har varit ett allvarligt misstag att tro det.

Välfärdssamhällets begränsningar

Sverige har sedan 40-talet genomgått en fantastisk utveckling till det bättre inom ett stort antal områden. Alla har rätt till utbildning i världsklass. Det finns inte längre några ekonomiska hinder för någon att läsa på högskola eller universitet.

Barns rättigheter har stärkts. Sociala myndigheter griper in när barnens föräldrar av något skäl inte längre kan ta ansvar för sina barns uppväxt. Det finns en rad organisationer som tillvaratar barnens rättigheter. Föräldrar och lärare har inte längre rätt att aga sina barn/elever. Vidare strävar samhället sedan decennier tillbaka efter att minska utslagningen från skolor.

Jämlikheten mellan könen har ökat. Politiska reformer och opinionsbildning har medfört att kvinnans ställning stärkts markant de senaste decennierna. Homosexualitet är inte längre kriminellt och homosexuellas rättigheter har stärkts kontinuerligt.

Vi har en sjukvård som är till för alla. Ett allmänt socialförsäkringssystem gör att vi kan känna oss ekonomiskt trygga om vi drabbas av sjukdom. På samma sätt kan vi känna oss trygga om vi drabbas av arbetslöshet.

Pensionsreformer och en kommunal äldreomsorg för alla gör att vi kan känna oss trygga på vår ålderdom.

Trångboddheten har minskat kraftigt. Likaså har standarden på våra bostäder förbättrats markant.

En rad politiska reformer inom social-, skol-, familje- och bostadspolitiken har fått till följd att vi idag generellt lever ett betydligt bättre liv än i mitten av förra århundradet.

Listan på reformer kan göras längre. Denna snabba sociala och ekonomiska utveckling saknar motstycke i vårt lands historia. Samhället kan naturligtvis förbättras och vidareutvecklas. Det finns fortfarande brister i ovan beskrivna sociala system. Många människor i Sverige har det svårt på olika sätt, ofta beroende på förhållanden som samhället har svårt att påverka. Men vårt samhälle i har i alla fall gett den enskilde individen förutsättningar att leva ett bra liv.

Däremot finns ett förhållande som har försämrats kraftigt i Sverige de senaste 60 åren. En enskilt stor och viktig fråga som våra politiker, tjänstemän och forskare har misslyckats med – utsattheten för brott – som drabbar enskilda personer, företag, organisationer, regioner, kommuner och myndigheter. Det är om denna lucka i välfärden och hur den kan fyllas som denna blogg handlar om.

kriminalpolitiken är ett nödvändigt komplement

Jag, liksom de flesta svenskar, är varma anhängare av ett välfärdssamhälle, men det är uppenbart att den sociala ingenjörskonsten hittills inte räckt fullt ut för att lösa brottsligheten. Där är kriminalpolitiken ett nödvändigt komplement. Jag är för övrigt övertygad om att en generell välfärdspolitik samtidigt är ett nödvändigt komplement till kriminalpolitiken.

Mitt förslag är att vi gemensamt fortsätter att bekämpa orättvisor, skapar bättre skolor, gör så att fler hamnar i arbete och ger alla bättre förutsättningar till ett bra liv. Men i väntan på att detta löser brottsligheten måste vi bedriva en mer effektiv kriminalpolitik.


Kommentarer

2 svar till ”Det som välfärden skulle lösa blev en lucka i välfärden”

  1. Profilbild för Pernilla Hallberg
    Pernilla Hallberg

    Hej Ulf,

    Stort grattis till lanseringen av din blogg och till ett mycket tankeväckande första inlägg! Det är alltid spännande att se när bransch-kollegor delar med sig av sina insikter och reflektioner, och ditt inlägg om välfärdens roll i att förebygga brottslighet är inget undantag. Jag uppskattar möjligheten att få dyka djupare in i de komplexa frågorna kring kriminalpolitik och samhällets utmaningar som du tar upp.

    Din genomgång av välfärdens utveckling och dess relation till brottsligheten i Sverige ger viktiga insikter. Jag tycker det är intressant att du lyfter fram behovet av en balanserad kriminalpolitik som kompletterar välfärdsinsatserna. Detta är en viktig påminnelse om komplexiteten i att hantera sociala utmaningar.

    När det gäller din observation att brottsligheten ”mångdubblats” sedan 40-talet, undrar jag dock om det finns utrymme för en mer nyanserad diskussion kring detta? Till exempel, hur ser du på den roll som förändringar i befolkningsstorlek, rapporteringsbenägenhet och statistikföring spelar för uppfattningen om brottslighetens utveckling?

    Vidare, skulle det kunna vara så att vissa typer av brottslighet faktiskt har minskat eller förändrats i karaktär tack vare välfärdssatsningarna, även om utmaningar kvarstår på andra områden? Är det möjligt att framstegen inom vissa områden av brottsbekämpning och förebyggande arbete inte fått den uppmärksamhet de förtjänar?

    Även om jag håller med om att välfärdsåtgärder inte ensamt kan lösa alla problem relaterade till brottslighet, undrar jag om vi också bör uppmärksamma och bygga vidare på de framgångar som faktiskt har uppnåtts. Skulle det kunna finnas utrymme i kriminalpolitiken för att ytterligare förstärka och utveckla de positiva effekterna av dessa välfärdsinsatser?

    Till sist, hur ser du på framtiden för samverkan mellan välfärdspolitik och kriminalpolitik? Vilka konkreta steg tror du är viktigast att ta för att stärka denna samverkan och därigenom mer effektivt adressera de utmaningar vi står inför?

    Tack än en gång för en engagerande läsning. Jag ser verkligen fram emot att följa din blogg och till att delta i fler givande diskussioner framöver. Lycka till med ditt bloggande!

    1. Hej Pernilla,

      Tack! Frågan om hur brottsligheten förändrats under välfärdens införande hänger ihop med lösningen på problemet. Den ekonomiska utvecklingen har inte bara gjort att vi fått det bättre utan det har också skapat nya möjligheter att begå brott. Medan lagstiftare och forskare har fokuserat på varför människor begår brott har alla som vill begå brott fått helt nya och bättre förutsättningar. Ett enkelt exempel är att välfärden fått konsekvensen att den ekonomiska brottsligheten ökar när vi blir rikare. Brottsligheten i Sverige har mångdubblats helt enkelt för att det har blivit enklare att begå brott. Kriminalpolitiken måste anpassa sig till detta. Detta är för övrigt något som jag planerar fördjupa mig i framöver.

      Jag är övertygad om att välfärden samtidigt dämpar brottsligheten eftersom ingen tack vare möjligheter till ekonomisk hjälp faktiskt måste begå brott för att överleva. Detta är ytterligare ett enkelt exempel.

      En effektiv kriminalpolitik är av central betydelse i ett välfärdssamhälle. Idag är den inte tillräckligt effektiv. Så det är denna vi måste komma till rätta med.

      Ser fram emot fortsatta diskussioner:-)

Lämna ett svar

Upptäck mer från Tankar om ett kriminalpolitiskt misslyckande

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa