De saknade pusselbitarna

Regeringens uttalade mål för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och att öka människors trygghet. Detta ska som vanligt åstadkommas genom att så få personer som möjligt vill begå brott. Där skiljer sig inte denna regerings målsättning från tidigare regeringars. Den nuvarande regeringen säger sig visserligen vilja genomföra ett grundläggande perspektivskifte från gärningsman till brottsoffer. Det låter bra och det ska bli intressant att se vad det kommer att innebära i praktiken utöver allmänt hårdare tag mot gärningsmännen.

Omdefiniera brottsofferperspektivet

Ett brottsofferperspektiv på riktigt skulle vara om målet är att så få personer som möjligt ska bli utsatta för brott. Det skulle öppna helt nya möjligheter. Vi skulle då kunna börja ta hänsyn till rummets betydelse för det mänskliga beteendet, att människors beteende påverkas av den fysiska miljön och andra människors närvaro. Detta skulle vara avgörande pusselbitar att lägga till för att få en effektiv kriminalpolitik. Vi skulle också kunna sluta ge gärningsmannens egenskaper eller situation någon avgörande betydelse, med allt vad det innebär.

Plötsligt skulle vi se vinsten i att färre personer drabbas av brott. Konsekvensen skulle också bli att färre personer kan begå brott.

Vi skulle kunna se att fysiska åtgärder för att försvåra brott har ett långsiktigt värde och att brottsligheten inte bara förflyttar sig om vi inte kommer åt de sociala orsakerna till brott. Vi skulle se att fysiska åtgärder för att försvåra brott skulle få sociala konsekvenser på grund av minskad utsatthet och ökad trygghet. ”Hårda” åtgärder som ger mjuka resultat. Vi skulle kunna se att gärningsman och brottsoffer kan vara samma personer vid olika tidpunkter. Vi vet redan att utsatthet för brott är en riskfaktor för egen brottslighet. Nu är det dags att göra något åt det.

Rutinaktivitetsteorin

Ett bredare perspektiv än dagens är långt ifrån ny kunskap. Redan 1979 lanserades rutinaktivitetsteorin om hur ett brott uppstår (Cohen & Felson):

För det första krävs en motiverad gärningsman, någon som av någon anledning kan tänka sig att begå ett brott.

För det andra krävs tillgång till ett brottsoffer eller ett brottsobjekt, någon att utsätta för brott.

För det tredje krävs frånvaron av ”kapabla väktare”, någons eller någots närvaro som förhindrar att brott uppstår trots att de två första förutsättningarna är uppfyllda. Det kan till exempel vara en förbipasserande människa eller någon form av teknisk bevakning.

Sammanfaller samtliga dessa omständigheter uppstår ett brott. Det räcker att ta bort en omständighet för att brottet ska förebyggas.

Luckor i lagstiftningen

Inom svensk kriminalpolitik väljer vi trots detta att endast fokusera på den punkt som handlar om en motiverad gärningsman. Det finns ingen lagstiftning som går ut på att påverka de övriga omständigheterna som skapar brott, förutom fängelsestraff som kan ha en sådan påverkan utöver straffets ursprungliga motiv som handlar om gärningsmannen.

Det är som om trafiksäkerhetsarbetet enbart skulle fokusera på trafikbeteende och avstå från lagar om bilbälten, bilbarnstolar, vinterdäck och andra fysiska åtgärder som syftar till att minska antalet trafikoffer.

Det är som om man inom brandsäkerhetsarbetet inte skulle ta hänsyn till att eld uppstår på grund av en kombination av bränsle, syre och värme, utan enbart fokusera på en av förutsättningarna. Det skulle framstå som obegripligt.

Vi får vara tacksamma för att kriminalpolitiken inte stått modell för förebyggande av trafikolyckor och bränder.

Situationell brottsprevention

Ytterligare en sedan länge vedertagen teori om hur brott förebyggs kallas situationell brottsprevention. Så här beskriver Brottsförebyggande Rådet teorin på sin hemsida:

”Situationellt brottsförebyggande arbete handlar om att förhindra eller försvåra att brott begås genom att förändra den aktuella platsen eller situationen där brott kan begås.”

Inte heller denna kunskap används som underlag vid lagstiftning. Ingen behöver till exempel ta hänsyn till denna vid stadsplanering eller byggande av bostäder, skolor och lokaler. Möjliga åtgärder är oreglerade och överlåts till marknaden att sköta. Kunskapen är känd sedan länge men används inte. Den behövs för att lägga till de saknade pusselbitarna och vinsten blir att färre drabbas av brott.

Slutsats

För att verkligen minska brottsligheten och öka tryggheten måste vi använda beprövade teorier som rutinaktivitetsteorin och situationell brottsprevention.