Den kriminalpolitiska debatten utgår ofta från felaktiga påståenden som upprepats så många gånger att de kommit att uppfattas som sanna. Detta får den märkliga följden att bevisbördan kan läggas på den som ifrågasätter ett påstående i stället för på den som påstår något. En konsekvens blir att det fattas ett stort antal beslut på felaktiga grunder, både på nationell och lokal nivå. Allt ifrån lekmän till justitieministrar kan utgå från felaktiga påståenden som det råder konsensus kring. Resultatet blir en otillräcklig kriminalpolitik.
Mjuka eller hårda åtgärder
Genom åren har jag ofta stött på uttrycken ”mjuka” respektive ”hårda” åtgärder för att beskriva brottsförebyggande åtgärder. De mjuka åtgärderna handlar om att stötta och hjälpa individer ur en situation som leder till att denne väljer en brottslig karriär, alternativt att se till att den vägen aldrig väljs. Dessa kan formellt kallas för social brottsprevention och anses av många vara de enda som fungerar och att brott därför endast kan förebyggas långsiktigt.
Hårda åtgärder, å andra sidan, innebär fysiska insatser som syftar till att avskräcka från och försvåra brott. Många tror att dessa åtgärder inte är effektiva om de sociala orsakerna till brott inte åtgärdas, vilket leder till en uppfattning om att brottsligheten bara flyttar eller att nya gärningsmän tar över.
En felaktig analys utan brottsofferperspektiv
Mjukt är positivt och hårt är negativt enligt dessa resonemang. Allt bygger på en felaktig analys, som är en olycklig konsekvens av en kriminalpolitisk debatt som saknar brottsofferperspektiv. Om vi inte prioriterar att minska antalet brottsoffer som huvudmål för brottsförebyggande åtgärder kommer vi att missa vinsten av de åtgärder som syftar till att försvåra brott.
I själva verket kan åtgärder som traditionellt anses vara ’hårda’ ge effekter som främjar social välfärd, även om de initialt kan verka tuffa eller strikta. Ett exempel är att vi genom att frihetsberöva en gärningsman kan se till att andra personer får frihet. Den totala nyttan av en sådan åtgärd kan bli betydande. Det handlar alltså inte enbart om avskräckning utan också om att se nyttan för gärningsmannens omgivning. Om vi dessutom tänker in att det kan innebära att färre barn växer upp med våld i sin omgivning så blir den sociala nyttan ännu tydligare.
Frihetsberövandet hjälper kanske inte gärningsmannen, men omgivningen hjälps och konsekvensen blir färre brottsoffer. Det kan gälla på individnivå, i familjer, inom släkter, grannskap, bostadsområden, kommuner och till och med på nationell nivå. Även om gärningsmannen aldrig skulle komma till insikt och förändra sitt beteende så har vi ett resultat som både är socialt och har effekt på kort sikt.
Sammanfattning
Alla har ansvar för att föra en debatt som bygger på kunskap. Jag är emellertid säker på att även de debattörer som ännu inte ser gärningsmannens omgivning har goda avsikter och att vi vill uppnå samma resultat – färre brott.
Lämna ett svar