En konsekvens av en otillräcklig kriminalpolitik är att politiker och tjänstemän genom åren känt sig lockade att försöka kompensera en negativ utveckling genom att initiera olika förortsprojekt som har syftet att förbättra utvecklingen i utvalda områden. Projekten tillkommer när någon vill visa handlingskraft genom att kunna nämna hur mycket pengar som nu satsas i ett visst område. Som om den satsade summan också blir ett mått på framgången. Projekten har som mål att försöka skapa sociala förbättringar genom till exempel arbetsmarknadsåtgärder, åtgärder för förbättrade skolresultat eller fritidsaktiviteter.
Begränsad effekt och långsiktighet
Det som gör projekt direkt olämplig som metod i dessa sammanhang är att de har en början och ett slut. De har därför ingen och har inte haft någon långsiktig påverkan på utvecklingen där de har funnits. De tänkta målen uppnås inte. En slutsats av detta är att de åtgärder som anses viktiga och avgörande för en positiv utveckling i samhället i stället bör ingå i ordinarie offentliga budgetar och verksamheter.
Negativa effekter på ordinarie verksamheter
Förortsprojekten kan till och med skada utvecklingen i ett område eftersom de ofta tar arbetstid och resurser från ordinarie verksamheter. Det finns också ett pedagogiskt problem med projektekonomier eftersom budskapet blir att förebyggande åtgärder kostar pengar. I själva spar ett framgångsrikt förebyggande arbete pengar. Det är ekonomiskt lönsamt för stat, kommuner och företag att satsa på effektiva förebyggande åtgärder i sin ordinarie verksamhet.
Problematiken med innovativa åtgärder
En annan följd av att vara beroende av projektpengar kan bli att åtgärden måste säljas in och då behöver kännas positiv och helst vara innovativ. En fara med att vilja vara unik och innovativ är att man inte använder sig av beprövade, utvärderade och framgångsrika metoder. I stället får man hitta på något eget. Detta har genom åren resulterat mängder av projekt där åtgärden varit betydligt mer framträdande och viktig än resultatet. Här har beslutsfattare ett ansvar att se mer kritiskt på dessa projekt.
Problem med boendeperspektiv och talespersoner
Projekten har inte sällan någon slags ambition att hitta ”talespersoner” för ett helt bostadsområde för att få ett ”boendeperspektiv” samtidigt som initiativet till projekten oftast kommer från beslutsfattare utanför området. De boende ska ofta involveras och engageras på olika sätt. Efter en tid tar projektet slut. Projektet kan därefter avlösas av ett nytt med liknande ambitioner. På så sätt skapas av naturliga skäl en projekttrötthet och projekten tappar med tiden alltmer i trovärdighet hos invånarna.
Projekttrötthet
Projekttrötthet är ett känt begrepp och de nya förortsprojekt som hela tiden tillkommer presenteras därför ofta som att det inte är ett projekt. En annan konsekvens är att många av de projekt som tillkommit på senare år har nya huvudmän. Näringslivet har börjat satsa pengar i förorten. Det anses uppenbart finnas en lönsamhet i att visa sig samhällsengagerad och synas i positiva sammanhang. Att huvudmannen är privat förändrar dessvärre inte grundproblemet med projekt. Privata bolag bidrar för övrigt till en generell välfärd i förorterna genom att indirekt betala skatt. Var stolta över det.
Jag tvivlar inte på att det i de flesta fall finns och har funnits ett äkta engagemang och goda intentioner, men detta kan i sig inte motivera förortsprojekten. Det är dags att avskaffa dem.
Lämna ett svar