En typ av brottslighet som ofta hamnar i medieskugga av den ”organiserade gängbrottsligheten” är våld i nära relationer. Det är en brottstyp som kanske mer än någon annan kan symbolisera vår misslyckade kriminalpolitik. Det är ett av våra största samhällsproblem. Utöver de 15 till 20 kvinnor i Sverige som dödas årligen av någon närstående så skadas och frihetsberövas ytterligare hundratusentals personer. Vår nuvarande kriminalpolitik tillåter gärningsmän att frihetsberöva sina närstående eftersom vi på grund av missriktad välvilja avstår från möjligheter att frihetsberöva dem. Det är inte värdigt ett rättssamhälle.
En ständig pågående brottslighet
Våld i nära relationer är en ständigt pågående brottslighet som inte verkar avta. Ibland får den stor uppmärksamhet då något enskilt brott väcker särskild uppmärksamhet i media. I samband med en sådan händelse så kan det ordnas manifestationer och göras politiska uttalanden om att nu är det nog. Experter som inte tillför något nytt bjuds in i medias nyhetsprogram för att framföra samma idéer som hittills inte fått någon effekt. Det finns en god vilja, men det hjälper inte de drabbade. Därefter fortsätter det som vanligt. Myndigheter och politiker verkar stå maktlösa inför detta pågående haveri, även om ett mycket gott stöd ges i landets kommuner och genom ideella insatser i kvinnojourerna.
Anmälningsfrekvens och förebyggande möjligheter
Ett känt problem är att få brott inom nära relationer anmäls eftersom det på flera sätt är en extrem situation för ett offer att leva nära gärningsmannen. Lägg därtill att vara ekonomiskt beroende eller vara bunden via gemensamma barn.
Det är samtidigt dessa omständigheter som gör att denna brottslighet skulle kunna vara lätt att förebygga eftersom gärningsmannen är känd av offret och att den går att förutse eftersom den upprepas. Erfarenheter visar att det aldrig stannar vid ett brott.
Gärningsmannens motiv – en otillräcklig förklaring
Grunden till hela misslyckandet beror på att beslutsfattare tror att nyckeln till lösningen finns att hitta i gärningsmannens hjärna eller bakgrund. Denna strategi har för länge sedan visat sig vara otillräcklig. Motivet verkar inte ge tillräcklig vägledning till lösningen även om gärningsmännen själva verkar ha behov av att hitta ursäkter och bortförklaringar, som till exempel alkohol, doping, depression, orättvisa, hederskultur eller en kombination av detta. Om gärningsmannen är frisk så går det aldrig att hitta en rimlig förklaring till att bruka våld mot dem som man har till uppgift att skydda och värna, sina närmaste. För att förebygga våld i nära relationer räcker det att veta att gärningsmannen begår dessa brott för att han kan.
En nödvändig reform av straffmätningen
För att åstadkomma en riktig förändring så måste vi tänka om när det gäller straffmätning och avskaffa några juridiska principer som tillkommit i all välmening men fått katastrofala konsekvenser. Huvudsyftet med straff är idag att de ska förebygga brott genom avskräckning. Brottens straffskalor bestäms enligt straffteorier baserat på hur förkastligt brottet anses vara. Straffet ska vara proportionerligt i förhållande till brottet och till brott av andra svårighetsgrader.
Offrens intressen måste sättas i första rummet
Det är dags att reformera denna ordning, som utgår enbart från gärningsmannen. När vi infört en ”human” kriminalpolitik så är det gärningsmannen det värnas om. Offren för brotten och deras situation har aldrig räknats in i denna princip. För dem kan samma kriminalpolitik vara inhuman.
Straffets syfte bör ändras till att enbart vara brottsförebyggande. Detta skulle innebära att brottsoffrets intressen för liv och frihet kan sättas främst. Då kan ett och samma brott leda till olika påföljder beroende på risken för fortsatt utsatthet för brott i det enskilda fallet. Då risken för återfall är betydande vid våld i nära relationer blir påföljderna därför generellt betydligt längre frihetsberövanden än vid nuvarande lagstiftning. Vid annan brottslighet, där återfallsrisken anses liten, kan påföljden däremot minskas kraftigt även vid grova brott. Vi skulle i samband med denna reform kunna ersätta ordet straff med påföljd eftersom det inte längre handlar om att straffa gärningsmannen.
Frihetsberövande som brottsförebyggande åtgärd
På så sätt skulle en oerhörd mängd lidande kunna förebyggas. Just de personer som kan tänka sig att utöva våld mot sina närstående kan inte göra det om de inte har tillgång till dem.
För detta ändamål bör påföljden internering, det vill säga icke tidsbestämda påföljder, återinföras. Vi bör samtidigt införa obligatorisk häktning vid anmälan om våld i nära relation. Dessa förändringar skulle skicka tydliga signaler till alla våldsutsatta att det lönar sig att anmäla ett brott och innebära att offret aldrig efter anmälan behöver gå och lägga sig i samma säng som gärningsmannen.
En myt inom kriminalpolitiken är att fängelse inte hjälper. Denna myt har tillkommit eftersom fängelse inte hjälper gärningsmannen. De som sprider och tror på denna myt ser inte brottsoffrens behov. Med vidgat fokus så förstår man att frihetsstraff kan förebygga brott om gärningsmannen inte har tillgång till något brottsoffer. Och om man dessutom utgår från att en våldsutsatt uppväxt är en riskmiljö så kan man se möjligheten att förebygga ytterligare brott.
Frihetsstraff behöver inte alltid vara inlåsning i fängelse. Om det bedöms säkert i enskilda fall så finns det tekniska möjligheter med fotboja och begränsad geografisk rörlighet.
Ett demokratiskt samhälle måste skydda sina invånare
Vårt demokratiska samhälle är mycket starkare än gärningsmannen. Låt oss utnyttja det. Vems frihet väljer du?
Lämna ett svar